Sven A Hermelin kom att bli en portalgestalt inom svensk landskapsarkitektur under 1900-talet. Han valde en mer pragmatisk inställning som han skulle arbeta för livet igenom. Hermelins arbeten präglas av känsla och ödmjukhet inför platsen och han menade att det låg i landskapsarkitektens ansvar att förstå och tolka landskapets naturliga och kulturella förutsättningar i praktiskt arbete. Gestaltningen hade också en tydlig utgångspunkt med människans i centrum, med en stor hänsyn till nyttjarens behov. Han ansåg att de gröna platserna/landskapsarkitekturen skulle erbjuda en avslappnande kontrast till stadens och vardagslivets stress.