SEDAN 1926

Sven A Hermelin AB bygger på en verksamhet som grundades 1926, Sven Hermelin etablerade då ett kontor och sin roll som konsulterande trädgårdsarkitekt i Stockholm, där han bland annat ritade villa- och herrgårdsträdgårdar och parker. Sven Hermelin var den förste i landet som kunde leva endast på att vara trädgårdsarkitekt vilket gör kontoret till Sveriges första landskapsarkitektkontor. 1941-68 arbetade han i kompanjonskap med Inger Wedborn och under denna tid hette företaget Hermelin & Wedborn AB. På kontoret kom under åren ett stort antal landskapsarkitekter att arbeta, bl.a. Per Åke Friberg, Sylvia Gibson, Gunnar Martinsson och Sven Ingvar Andersson. Efter Sven Hermelins bortgång 1984 förs företaget vidare under samma namn.

SVEN A HERMELIN (1900-1984)

Sven Hermelin blev en portalgestalt inom svensk landskapsarkitektur under 1900-talet. Hermelin var ung trädgårdsarkitekt när funktionalismen var ny. Han ville, olikt de flesta, inte bli placerad i vare sig det ena eller andra stilfacket, varken traditionalist eller funktionalist.

Han valde en mer pragmatisk inställning som han skulle arbeta för livet igenom. Sven Hermelins arbeten präglas av känsla, respekt och ödmjukhet inför platsen och han menade att det låg i landskapsarkitektens ansvar att förstå och tolka landskapets naturliga och kulturella förutsättningar i praktiskt arbete. Gestaltningen hade också en tydlig utgångspunkt med människans i centrum, med en stor hänsyn till nyttjarens behov. Han ansåg att de gröna platserna och landskapsarkitekturen skulle erbjuda en avslappnande kontrast till stadens och vardagslivets stress.

Utöver sitt arbete som projekterande landskapsarkitekt utbildade Sven Hermelin en hel generation blivande yrkesmän i trädgårdskonst på Alnarp. Från 1934 och 25 år framöver ansvarade Hermelin för undervisningen i landskapsarkitektur på Alnarp. Han fungerade för många elever som en länk mellan utbildning och arbetslivet. 1983 promoverades Sven Hermelin som hedersdoktor.

Sven Hermelin gjorde en viktig insats i både svenska och internationella yrkesorganisationer och miljövårdssammanslutningar. Han var också en flitig skribent i facktidskrifter. Trots sin betydelse i fackkretsar förblev han okänd för en bredare allmänhet.

Ritningsarkivets äldsta arbeten är daterade i slutet av 1920-talet. Bland Sven Hermelins mest framstående arbeten kan nämnas Marabous skulpturpark och Lötsjöparken, båda i Sundbyberg, bostadsområdet Gröndal i Stockholm, Kyrkparken i Sandviken och restaureringen av Hässelby slottspark i Stockholm. Mest erkänd blev dock Hermelin för sitt arbete med natur- och landskapsvård och han kom att bli en av de första och främsta att förena trädgårds- och landskapsarkitektur med en modern syn på ekologiska frågor.

KLAUS STRITZKE (1934-2023)

Klaus anställdes i företaget 1964 och blev 1984 ansvarig för kontoret.

Klaus föddes i Schlesien i dåvarande Östtyskland, nuvarande Polen, där föräldrarna hade en handelsträdgård med odling av bland annat azaleor och ljung. 16 år gammal flydde han till väst och utbildade sig till trädgårdsarkitekt i Weihenstephan norr om München. För att bekosta studierna arbetade han under somrarna med mark- och trädgårdsanläggning i Sverige. 
Efter examen arbetade Klaus hos trädgårdsarkitekten Andres Reich i München innan han 1960 flyttade till Sverige. Han jobbade först på Gunnar Martinssons kontor, därefter hos Eric Anjou, innan han 1964 kom till trädgårdsarkitekten Sven Hermelins kontor där han blev delägare. Klaus och Sven delade även intresset för jakt och fiske, de vandrade tillsammans i fjällen.

Bland de många projekt som Klaus arbetat med kan nämnas Lögarängsområdet och E18 i Västerås, efterbehandling av Hällekis kalkstensbrott, restaureringen av Prins Eugens ek, historiska anläggningar som Säby gård, Stora Väsby, Ängsö slott, Nyckelviken, Vadstena slott och klosterområdet, Leufsta bruk, Skokloster samt många kyrkogårdar.

Klaus hade stor kunskap om trädvård och historiska trädgårdsanläggningar och han blev mycket engagerad i sina projekt. Han framhöll alltid vikten av noggrann dokumentation av kvarvarande ursprunglig substans när förslag till bevarande och förtydligande av anläggningarna togs fram.

För värdering av träd tog han fram en ekonomisk värderingsmodell som kom att användas av flera kommuner, ofta i samband med olovlig fällning av träd på kommunens mark.

Han var nyfiken och en mästare i att läsa av en parks eller ett träds historia, att hitta spår av gamla beskärningar eller av genom tidens gång dolda anläggningar; ibland ett riktigt detektivarbete.

Orangerier och de växter som hör hemma där var ett område där Klaus genom egna erfarenheter och många studiebesök runtom i Europa utvecklat speciellt god kunskap. Det resulterade i en bok som kom ut 1994. Klaus var, med sin gedigna erfarenhet av allt från odling och stenarbete till landskapsplanering i både stor och liten skala, en stor trygghet för oss som arbetade tillsammans med honom. Han delade på ett ickeauktoritärt sätt med sig av sina kunskaper och kom med förlösande synpunkter när man kört fast i skissarbetet.

Arkiv